Underrubrik:
S borde vilja se fler miljonärer, inte färre
Jag är nominerad till den Socialdemokratiska partikongressen, som ett av tre ombud från Värmdö. De två andra, mycket kloka, personerna som är nominerade är Aurora Gullberg och Börje Hellström. Nyligen presenterade jag min syn på hur jag som eventuellt ombud förhåller mig till partiets ideologi. Del 2 handlar om politiken.
Socialdemokraterna gjorde ett uselt val 2010. Och 2006. Och 1998. Och 1991. I samtliga dessa val fick S mindre än 40 procent av rösterna.
Många ställer sig frågan vad detta beror på. En del skyller på organisatoriska problem. Exempelvis pekar en del på att det var fel prioritering att knacka så många dörrar i slutspurten som S gjorde. Andra pekar på att S har förlorat sin själ, sin
ideologiska kompass. Och så finns det de som pekar på enstaka politiska förslag. Att Socialdemokraterna gjorde fel som ville slopa RUT-avdraget, förändra fastighetsskatten eller införa butlern i tunnelbanan.
Visst är själva valkampanjen viktig för väljarna. Och partiledarna. Och ideologin. Men de flesta väljare befinner sig ideologiskt i den politiska mitten. De ser ingen större skillnad på de politiska partierna.
För de allra flesta väljarna är därför den förda politiken viktig. Och då talar vi inte om enskilda förslag. Om en skattesänkning hit, en ersättningsnivå dit. Väljarna förväntar sig en röd tråd. Att de politiska förslagen hänger ihop med den magkänsla de har om partiets ideologiska hemvist. Att förslagen hänger ihop med en berättelse om dagens och morgondagens Sverige.
Dessvärre har Socialdemokraterna under senare år i allt för hög grad försökt ägna sig åt
triangulering, det vill säga att man försöker locka till sig väljare genom att man lägger politiska förslag som ligger närmare ens politiska motståndare. Moderaterna behövde nog triangulera eftersom väljarna i hög grad befann sig på den Socialdemokratiska planhalvan. Så är det än idag. Och då är det onödigt för S att försöka lira på borgerlighetens planhalva.
Jag hävdar bestämt att Socialdemokraterna har en stor hemläxa att göra med den politiska färdriktningen. De politiska förslagen måste utgå från en gemensam berättelse och ett mål som Socialdemokraterna ställer upp. Politiken måste ta sig an de stora samhällsfrågorna och bekräfta medborgarnas vilja att sträva framåt, uppåt.
Genom att formulera en vision och föra en politik som har ett antal tydliga mål kan S återigen bli börja formulera centrum i svensk politik. Utgångspunkten måste vara människan, inte systemen.
Jag vägrar tro att svenska folket är ett
sovande folk, och jag vägrar tro att politiken inte skulle klara av att tillhandahålla verktyg så att alla, och då menar jag varenda person i Sverige, kan ha en vettig sysselsättning.
Det måste vara ett slut på den Socialdemokratiska traditionen att överadministrera sjukdom och arbetslöshet. Det är inte folket det är fel på, det är systemen!
Är det verkligen rimligt att hela 23 000 personer arbetar på två myndigheter för att administrera människors frånvaro från arbetsmarknaden? Ja, du läste rätt. På Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan arbetar tillsammans 23 000 personer. Det är lika många som det finns invånare i Kiruna, Laholm eller Mariestad.
Båda dessa administrativa kolosser har i huvudsak två uppgifter. Dels ska de säkra enskilda omfattas av den allmänna, skattefinansierade försäkringen i en övergångsperiod. Dels ska de hjälpa människor få en tillräcklig arbetsförmåga och utbildningsnivå så att de kan komma i arbete på bästa möjliga sätt.
Socialdemokraterna måste börja om. S måste döda sina älsklingar (“Kill your darlings”) och göra om stora delar av sin samhällsanalys.
Många väljare tycks tro att Socialdemokraterna inte gillar miljonärer. Hos Socialdemokraterna internt är det inte alldeles ovanligt att man betraktar människor med höga inkomster (politiker undantagna) med inte så lite skepsis.
Varför är det så? Är det verkligen ett problem att det finns miljonärer i vårt land? Att svenskarnas nettoförmögenhet ligger på 5 500 miljarder kronor?
Eller är det stora problemet är att förmögenheterna är ojämnt fördelade? Som framgår av kartan är förmögenheterna mellan landets olika regioner mycket ojämnt fördelade. Även inom en region som Storstockholm är det stora förmögenhetsklyftor.
 |
| Källa: SCB |
Skillnaderna är dock inte bara geografiska. Män är rikare än kvinnor. Äldre är rikare än yngre.
Inkomstklyftorna i Sverige har ökat under de senaste decennierna. Även under S-regeringar. Med den så kallade Gini-koefficienten mäter man inkomstspridningen i ett land. Ju högre koefficient, desto större inkomstklyftor. Tittar man på vinster exklusive kapitalvinster (börsen föll kraftigt under 2007) så är inkomstskillnaderna idag större än på många decennier.
 |
| Källa: SCB |
Frågan är om Socialdemokraternas stora projekt verkligen ska vara att försöka hindra människor i detta land från att bli rika. Det kanske är viktigare att Sverige ska hålla ihop och att se till att klyftorna minskar.
Det kanske är dags att sätta helt nya mål. Varför inte sätta mål om att öka svenska folkets gemensamma förmögenhet ska öka och att inkomstklyftorna ska minska till en viss nivå?
Här går den stora skiljelinjen mellan svensk borgerlighet och Socialdemokratin. Högern har aldrig haft något emot större inkomstklyftor. Basen i borgerlighetens
ideologi är nämligen den ekonomiska teorin att en ekonomi mår bättre av stora klyftor. Den nordiska, Socialdemokratiska modellen bygger på motsatsen. Och i mångt och mycket har den Socialdemokratiska modellen levererat.
Men den Socialdemokratiska modellen är inte för evigt given. Den måste erövras varje dag, precis som demokratin.
Socialdemokraterna måste återigen vara först med det senaste. S måste vara först på att identifiera samhällsproblem som är relevanta för breda samhällsgrupper idag, samtidigt som samhället tydligt står upp för dem som har de största behoven.
Först med den där maxtaxan, det där fibernätet, det där fjärrvärmenätet. Först med högskoleutbyggnad, med kollektivtrafik, med gratis sjukvård.
Målen för Socialdemokraternas politik måste vara anpassade för morgondagens samhälle, inte gårdagens.
Jobben måste vara i fokus. Men jobbet måste vara meningsfullt. Och ge tillräckligt med pengar. Och inte frånta oss all vår fritid. Det får inte heta "arbetsmarknadspolitik". Det är så långt ifrån människor som man kan tänka sig. Visst är det en marknad. Visst ska det vara en marknad. Men människor är mer än utbud och efterfrågan. De har individuella behov och sina egna drömmar. Då kan man inte ha system med devisen "one size fits all".
Nästan alla har arbetsförmåga. Borgerligheten har en lösning - sämre ersättning och tvingande åtgärder definierade som "faser". Socialdemokratin har vaddå? De gamla arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste ersättas med något som ger mening åt människor. Det får inte vara så att människors självkänsla kuvas för att man har blivit en siffra i ett arbetsmarknadspolitiskt program.
Full sysselsättning i all ära. Men kanske ska målet kompletteras med tydliga mål för svenskarnas utbildningsnivå, boendestandard och kommunikationer? För välfärdens service, lärartäthet och betygsnivå i skolan?
Den här postningen hade kunnat vara längre. Mycket längre. Men jag nöjer mig med att göra nedslag i några av de politiska områden där jag anser att S måste göra sin hemläxa.
Detta var den andra postningen om hur jag som ombud ser på Socialdemokratins politiska utmaningar. Om hur jag ser på de tre promille inflytande som jag skulle ha som ombud på partikongressen. Nästa postning kommer att handla om behoven av att reformera partiorganisationen.
Bloggare:
Jämlikhetsanden (feat Håkan Werner Linnarsson),
Röda berget,
Medborgare varje dag,
Peter Andersson,
Johanna Graf,
Krassman,
Martin Moberg,
Norrblogg.
Läs även andra bloggares åsikter om
förnyelse,
Idédebatt,
kris,
partikongress,
politik,
S förnyas,
Socialdemokraterna,
valet 2014.
