De två organisationerna har gamla anor. Den första S-kvinnoklubben bildades 1892 och kvinnoförbundet bildades 1920. SSU i sin nuvarande form bildades 1917.
För länge länge sedan var SSU en politisk kraft med stort inflytande över svensk politik. På 1930-talet hade SSU över 100 000 medlemmar och så sent som på 1980-talet hade man särskild personal på riksnivå som sysslade med att utveckla SSU:s idrottsverksamhet. Det i sig illustrerar inte organisationens politiska styrka, men det ger en fingervisning om hur stor organisationen var.
S-kvinnor har också från tid till annan haft ett stort politiskt inflytande, inte minst gentemot moderpartiet i frågan om valsedlars och listors könsdimension. Utan S-kvinnor hade Socialdemokraterna inte blivit det feministiska parti det är. Och varvade listor hade inte varit en realitet om inte S-kvinnor funnits.
I dag ser bilden annorlunda ut. Socialdemokraternas sidoorganisationer är idag marginaliserade och spelar på sin höjd en roll internt i Socialdemokratin. Syns du inte så finns du inte. Så är det.
2008 hade Vårdförbundet med sina 8 000 medlemmar fler medieträffar än SSU med lika många medlemmar. Det räcker naturligtvis inte med att synas i media. Och alla publicitet är inte bra publicitet. Men när en politisk organisation inte syns i den mediala samhällsdebatten är risken för navelskåderi och interna stridigheter stor.
Internt i partiet har varken S-kvinnor eller SSU varit särskilt tongivande under senare tid. Med ett undantag; Jytte Guteland spelade en stor och viktig roll i debatten om öppenhet kring valet av ny partiledare efter Mona Sahlin.
Att välja en ny ordförande i en organisation är förståss inte en lösning på ett strukturellt problem. På samma sätt som Socialdemokraterna med den hyfsat nyvalde Håkan Juholt inte per definition kommer att vinna väljare på sikt, så kommer inte heller Wikström eller Sommestad att göra detsamma.
Nej, det finns strukturella problem i Socialdemokratin och övriga arbetarrörelsen. Det kommer att krävas ett långsiktigt analys- och policyarbete kombinerat med betydande kommunikationsinsatser om rörelsen åter ska komma i rörelse igen.
Svensk arbetarrörelse blöder bokstavligen i dag. Ingen trianguleringsstrategi, ingen framing-process i världen eller pr-konsult för den delen kan hjälpa svensk arbetarrörelse om det saknas en uppriktig vilja till förändring.
Nystart är ett slitet ord. Men om SSU, S-kvinnor, Broderskap (eller Tro och solidaritet som de numera tycks heta) och inte minst LO ska komma på banan igen så räcker det inte med en make over eller en omstart. Det krävs en nystart. På samma sätt som SAAB nu sannolikt begärs i konkurs och rekonstrueras, på samma sätt behöver S och dess sidoorganisationer rekonstrueras.
Det kanske låter som en domedagsprofetia. Jag kanske låter onödigt hård. Men handen på hjärtat. Socialdemokraterna gjorde förra året sitt sämsta val på 96 år. Det går inte längre att luta sig tillbaka och hoppas på att Fredrik Reinfeldt gör bort sig. Det går inte heller att förlita sig på att man kan använda samma recept som för hundra år sedan, bara man kavlar upp ärmarna och använder lite nyare ord.
Socialdemokratin i Europa går på knäna. Svensk Socialdemokrati och arbetarrörelse har tidigare varit en förebild för andra Socialdemokratiska rörelser. Det kan bli så igen. Men det kommer att krävas en rekonstruktion. I samtliga dotterbolag av S-koncernen.
Bloggar: Rebella, Sebastians tankar, Björn Andersson, Tord Oscarsson.
Media: EX, Folkbladet, DN, AiP, Arbetarbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, valanalys, Lena Sommestad, Gabriel Wikström, Jytte Guteland.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar