Glöm triangulering. S behöver röra sig framåt.

Socialdemokratin är i kris. En del debattörer talar om behovet av att S behöver nå mittenväljarna genom så kallad triangulering. I den klassiska (Clintonska) bemärkelsen innebär det att ett politiskt parti ska röra sig mot motståndarens, och det av stora väljargrupper mera omtyckt, position genom att erbjuda en kompromiss någonstans halvvägs.

Jag läser Daniel Mathisens mycket tänkvärda inlägg i SSU:s fristående tidning Tvärdrag som på ett utmärkt sätt uttrycker även min inställning. Mathisen skriver bland annat så här:

“Somliga gör utspel som mer tycks handla om att positionera sin egen person snarare än passion och glöd för politikens sprängkraft. Verklig förnyelse handlar nämligen inte om att kapitulera inför borgerlighetens berättelse om samhället, utan om att hitta nya och spännande idéer för att lösa upp problem och orättvisor. Vad vi behöver är en sammanhängande, berättelse om i vilken riktning vi vill förändra samhället, liksom ett parti som förmår lyfta blicken från enskilda val och utspel och i stället identifiera nästa stora samhällsprojekt.”

Det ligger mycket i detta. En del S-debattörer verkar tycka att det räcker att säga ja till några av de borgerliga förslagen såsom exempelvis RUT-avdrag och jobbskatteavdrag för att vinna väljarnas förtroende. Men varför rösta på en kopia till borgerligheten?

Andra debattörer, bland annat Tvärdrags egen redaktör Daniel Suhonen, verkar tycka att det räcker att S rör sig “vänsterut” för så kommer val att vinnas. Men varför göra en så kallad vänstergir om inga väljare för närvarande röstar på vänsterpartier?

Socialdemokraterna har, precis som Mathisen skriver, istället ett behov av att formulera en egen agenda. Men den agendan måste bottna i en seriös samhällsanalys som är en rejäl uppdatering av forna tiders klassanalyser. Samhället går inte längre att dela in i klasser som arbetare och tjänstemän, utan samhället är mer diversifierat än så idag. När väl samhällsanalysen är gjord är det lättare att veta vilken färdriktning partiet ska ha.

Det borde vara en självklarhet för ett politiskt parti. Men det har det inte varit för Socialdemokraterna på senare år. Istället har politiken byggt på ett räddhågset och reaktivt taktiserande som många gånger har handlat om att förhålla sig till den nya borgerligheten. Alliansbygget och de nya Moderaterna har varit alltför mycket i fokus i den interna S-debatten. Tro mig, jag vet.

Istället för Moderaterna borde S förhålla sig till svenska folket. Dess problem, dess drömmar.

När S har gjort denna hemläxa, det vill säga samhällsanalysen som utgår från dagens och morgondagens problem så kan mål sättas upp och politiska förslag läggas, på område efter område.

Då är det självfallet viktigt att ha förslag som omfamnas av stora grupper av befolkningen, däribland den så kallade medelklassen. Men de försök till triangulering som Sahlin och övriga partiledningen ägnade sig åt i valrörelsen 2010, exempelvis acceptansen av i princip samtliga miljarder i jobbskatteavdraget, gav inte så mycket utdelning i väljarkåren.

Den nuvarande partiledningen misslyckades, dels för att det på många andra områden (läs resultatet av samarbetet med V) inte alls såg ut som om S rörde sig mot den så kallade mitten, dels för att väljarna överhuvud taget inte begrep sig på Socialdemokraternas röda tråd.

Jag förstår dem. För det fanns ingen.

Moderaterna tycker att de har gjort sin hemläxa. Men de har försökt lösa sina problem genom triangulering på den Socialdemokratiska planhalvan eftersom väljarna har befunnit sig där. Det kommer sannolikt stå M dyrt. Men det förutsätter att S gör sin hemläxa ordentligt. Det är ytterligare ett skäl till att Socialdemokraterna att inte bör försöka triangulera på den borgerliga planhalvan.

Istället måste S återigen börja definiera centrum i svensk politik. När S är som bäst är S det parti som definierar människors och samhällets problem, som skissar på visioner och politiska lösningar som omfamnar stora befolkningsgrupper.

Vann S val förut genom att anpassa sig till borgerlighetens agenda? Nej.

När S vann val var det S som definierade vad som är svensk politik. Vad som är svenskt. Vad som är politik.

När S vann val definierade S den svenska modellen. Det svenska folkhemmet. Det svenska kunskapssamhället.

När S vann val var S först med det senaste. Först med att se behoven av en utbyggd grundskola, ett gymnasium för alla och en utbyggnad av högskolan. Först med att bygga världens mest moderna föräldraförsäkring. Först med världens mest moderna sjukvård för alla. Först med arbetslinje, full sysselsättning och tillväxt.

Det är Socialdemokratins uppgift nu. Att återta framtidsagendan. Att definiera den svenska samhällsdebatten. Gör svensk politiks bästa samhällsanalys, skissa på en vision och målsättningar, och kom med konkreta och trovärdiga politiska förslag. Det är inte vänster eller höger. Det är inte triangulering. Det är framåt.

Ulrica Schenström skriver idag på Aftonbladet och ger råd till S. Det är snällt. Men det ligger troligen mer bakom än ren vänlighet. Men oavsett – det är tänkvärt och delar av råden bör lyssnas på.

Gammelmedia om maktspelet och framtidsdebatten inom S: AB1, AB2, AB3, SvD1 och SvD2.

Andra som bloggar på temat: HBT-sossen, Johan Westerholm, Peter Andersson x 2, Peter Högberg, Roger Jönsson, Martin Moberg, Krassman, Rasmus Lenefors, Kent Persson, Den hälsosamme ekonomisten och Mina Moderata Karameller.

Glöm inte Öppna kriskommissionen.

Läs även andra bloggares åsikter om förnyelse, Idédebatt, moderaterna, Mona Sahlin, Partistaten, politik, Socialdemokraterna, valanalys.