Att ledande politiker kopierar stora delar texter från påverkansorganisationer är inte ovanligt. Särskilt när riksdagens allmänna motionstid har löpt ut och riksdagsledamöterna har lämnat in sina motioner för behandling brukar media granska motionerna och jämföra dem med texter på Internet. Så sent som för två veckor sedan uppmärksammade DN i en serie artiklar att nästan varannan riksdagsledamot hade skrivit motioner där delar av innehållet kopierats rakt av.
Så har det varit i årtionden. I alla partier. Exempelvis har Socialdemokratiska riksdagsledamöter i åratal skrivit motioner där en stor del av förslagen och argumentationen kommer från fackföreningsrörelsen. Borgerliga ledamöter har likaså lagt förslag som ofta har sitt ursprung i näringslivets organisationer.
Det är det som kallas för representativ demokrati. Att vara folkvald betyder inte att man i fyra års tid stänger dörren om sig i riksdagshuset och ignorerar omvärlden.
Att vara folkvald innebär att ha kontakter med det svenska samhällslivet. Att uppvakta andra och låta sig uppvaktas. Att inspirera andra och låta sig bli inspirerad. Det är den representativa demokratins kärna.
I debatten om lobbying kan man ibland få intryck av att “pr-branschen” har ett alldeles för stort inflytande. Exempelvis skriver Mats Engström i dagens Aftonbladet en artikel där han bland annat tycker att Socialdemokraterna vid partikongressen i mars bör anta en uppförandekod “som begränsar PR-firmornas inflytande”.
Är det verkligen så enkelt? Jag tror inte att den svenska demokratin kommer att fungera bättre om man begränsar pr-branschens inflytande. Det är att göra det lite väl enkelt för sig.
Hela den svenska korporativistiska modellen byggde på att staten valde ut ett antal intressen som den ville balansera. Om en organisation blev en tung remissinstans berodde med andra ord på hur statsmakten såg på detta samhällsintresse.
Det fungerade då. Men Sverige har förändrats. Idag har vi ett medie- och debattklimat som är mycket mera mångfacetterat och föränderligt. Nu räcker det inte längre att en organisation låter sin utredare skriva remissvaret och att pressekreteraren skickar ut ett pressmeddelande.
Behovet av opinionsbildande kompetens och påverkansarbete har ökat och de flesta samhällsintressen har slutat att bygga upp stora kommunikationsavdelningar. Istället har de i allt högre utsträckning börjat köpa konsulttjänster för att påverka politiker och bilda opinion.
Men. Det finns två men.
Den ena problematiken rör frågan om öppenhet. Förr var det ganska enkelt för medlemmarna i en intresseorganisation att ta reda på hur många som jobbade med kommunikationsfrågor. Hur mycket pengar som kommunikationsverksamheten kostade. Nu är det betydligt svårare eftersom konsulttjänster ofta inte går att härleda i årsredovisningen.
Här vilar ett stort ansvar på pr-branschen. Om hela pr-branschen öppet skulle redovisa sina uppdragsgivare så skulle var och en, inklusive politikerna, kunna bilda sig en uppfattning om lämpligheten i att ett visst samhällsintresse vill påverka opinionen och beslutsfattare.
Lena Sommestad ifrågasätter idag i ett blogginlägg mitt blogginlägg där jag bland annat skriver att jag inte ser några problem med att pr-byråer anlitas för att påverka politiska beslut.
Lena Sommestad plockar på sin blogg ett citat ur sammanhanget. Jag skrev så här:
“Nej, det är inget konstigt med lobbying. Men det blir problematiskt när det sker i det fördolda.”Den andra problematiken rör frågan om lobbyismens ojämnt fördelade resurser. Åter till Sommestad. I sitt blogginlägg antyder hon att jag skulle tycka att det är bra att den som har pengar ska ha mer makt i demokratin. Det är naturligtvis fel. Jag anser inte att fattiga organisationer ska ha mindre makt. Tvärtom.
Här kommer vi till den springande punkten. Jag har hittills inte sett någon enda debattör, Lena Sommestad inkluderad, som på ett vettigt sätt förklarar hur den fattiges röst ska kunna stärkas i dagens samhälle. Att säga att pr-firmornas inflytande ska minska kommer inte att öka de fattiga organisationernas möjlighet att bedriva opinionsbildning. Att gå tillbaka till det gamla, korporativistiska systemet hjälper inte heller eftersom det inte gav alla resurssvaga samhällsintressen det inflytande som många tycker att de borde fått.
I stället är det många som tittar tillbaka på hur arbetarrörelsen i sin barndom agerade för att vara med och forma samhällsdebatten. Även Lena Sommestad gör en retrospektiv betraktelse där hon bland annat skriver att svensk arbetarrörelse “genom hårt arbete och små bidrag från hundratusentals och åter hundratusentals enskilda medborgare lyckades […] bygga upp en egna starka samhällsinstitutioner, från fackföreningar och konsumentkooperation till försäkringsbolag, kooperativa bostadsföreningar och konsumentkooperation.”
Då så. Det gick då. Trots att näringslivet hade alla pengar. Trots att medierna var fullständigt borgerligt dominerade.
Det bör gå även idag. Låt oss ta en diskussion om hur arbetarrörelsen anno 2010 kan bygga upp sin opinionsbildande kapacitet istället för att längta tillbaka till en tid då Stockholmstidningen var en dagstidning.
Vi måste börja i den änden – att diskutera hur Socialdemokratin kan forma framtidens politik för tillväxt, jobb och välfärd. Samtidigt behöver partiet bygga allianser och mediala plattformar som kan förändra samhällsklimatet.
Med en framtidsinriktad politik och egna opinionsbildande kanaler är jag övertygad om att Socialdemokratin kan komma ur sin räddhågsenhet.
Många bloggar om detta. Här är några: Peter Andersson, Martin Moberg, Jämlikhetsanden, Johan Westerholm, Görans tankar och bagateller, Enn Kokk, Röda berget och Magnus Ljungkvist, HBT-sossen, Peter Högberg och Roger Jönsson.
Läs även andra bloggares åsikter om lobbying, media, politik, pr, Socialdemokraterna, öppenhet
0 kommentarer:
Skicka en kommentar